Blogga eller inte blogga, det är frågan...

Allt har tagit sig en ny vändning. Mitt liv ser annorlunda ut nu än för åtta månader sedan...

Tänk; i början mars när jag hittade drömjobbet på nätet och kom vidare i rekryteringsprocessen och fick det. Jag fick drömjobbet! Jag har nu jobbat i snart sju månader och älskar (nästan) varje sekund. Mer än en gång har jag lyckligt kunna konstatera att jag får göra fantastiskt roliga saker och att jag blir glad varje dag när jag slår på datorn och sätter mig ner med min kaffekopp vid mitt välbelamrade skrivbord. Dessutom får jag betalt för det. Underbart.

En annan vändning som livet tog är inte alls lika positiv. Fredrik har flyttat. I början av september meddelade han att han beslutat sig för att flytta. Han hade redan skaffat en lägenhet och tog sitt pick och pack och flyttade i början av oktober. Jag såg det inte komma och jag fick inte vara med vid beslutet. Jag är numera ensamstående mamma som njuter varannan vecka och som gråter och begraver mig i jobb den övriga tiden. Det är tungt!

Sammanfattningsvis så är detta de tre anledningarna till bloggbristen. Jag är för ledsen, bitter och arg för att kunna förmedla den bild av mig som jag har haft som ambition här på min blogg. Jag vill inte skriva ner Fredrik; det gynnar ingen. Samtidigt som jag har en väldig massa känslor som vill ut på ett eller annat sätt. Den andra anledningen är mer angenäm. Jag har fått för många träffar på bloggen... När jag fick mitt jobb och det meddelades i olika sammanhang gick jag ifrån 0-15 träffar per dag till över 100 under en period. Och jag som alltid varit ganska personlig i mitt skrivande fick lov att gå tillbaka och objektivt granska vad jag skrivit. Var bloggen egentligen endast för mina närmaste och vilken bild ville jag förmedla av mig själv? Jag har haft lite svårt att förhålla mig till detta och jag har fortfarande inte svaret. Sen den tredje, faktiskt också mycket trevliga, anledningen är att jag nu får mitt skrivbehov tillfredsställt på jobbet. Jag älskar att skriva och jag får ha det som mitt jobb. Vilken lyx!

Nu har jag gett en liten förklaring till torkan och ambivalensen och, som sagt, jag vet fortfrande inte hur jag ska förhålla mig till bloggen. Dessutom skulle det kännas konstigt att byta syfte med bloggen och till exempel göra den politisk. Det är så många andra som gör det bättre än mig.

Detta om detta - troligen kommer jag åter snart, men jag vet inte riktigt när och hur. Tack för att ni tittar in då och då!

Imorgon börjar jag plugga!

Börjar plugga är väl inte helt sant... Jag ska ta min sista kurs som jag släpar, Modernitet, moral och nationalism. Jag köpte två böcker jag inte hade sedan tidigare. Dessutom hittade jag, i min röjariver, mina anteckningar från samma sociologi B-kurs jag tog 2003, det känns väldigt bra!

Det är många tankar som far igenom mitt huvud idag. Att läsa den här kursen är det första "riktiga" jag gör sedan jag slutade skolan i juni 2005. När jag arbetstränat så har ju min insats på de olika arbetsplatserna varit en bonus för dem och jag har inte haft något egentligt prestationskrav på mig. Annat än det jag satt upp själv. Nu är det skarpt läge. Jag måste klara den här kursen för att få ut mina sista poäng, som gör att jag kan plocka ut en fullständig examen. Den här kursen har därför blivit en väldigt viktig symbol för mig. Borde jag kanske köpa en ny skolväska...

Tung dag

Idag har det varit en tung dag. Med posten idag kom ett sjukintyg på 50% och en kallelse till avstämningsmöte med läkare, fk och af. Idag har jag gjort den sista dagen på mitt rehab-år. Imorgon är jag 50% arbetslös och 50% sjukskriven. Det känns så himla tungt. Det innebär att från och med imorgon får jag en halv sjukersättning och eventuellt lägsta nivån på något kas-liknande (vet inte vad det heter). Det innebär en fruktansvärd sänkning av inkomst. Det innebär också att den här trygga bubblan jag har varit i, först som sjukskriven och därefter i rehabilitering mot arbete, kommer att spricka. Nu ska jag av helt egen kraft bli fullt frisk och skaffa mig ett jobb medan arbetsförmedlingens piska kommer att vina över ryggen. Kul... Not. Och i detta ska jag hitta glädjeämnen, söka jobb, vara en bra mamma och hålla näsan ovanför vattenytan medan jag egentligen skulle vilja krypa ner under täcket och komma fram när allt ordnat sig. Eller, nej, jag vill inte krypa ner under täcket. Jag vill ha ett jobb! Ett jobb som gör att jag har någonstans att gå varje dag och där jag kan utföra något hyfsat meningsfullt.

Just nu känns det supertungt. Imorgon kommer det nog att kännas lite bättre. Hoppas jag.

Att läsa eller inte

Första tecknet som gjorde att jag förstod att jag var sjuk, augusti 2005, var att jag tappade läsförmågan. Jag hade dessförinnan plöjt studielitteratur i statsvetenskap och sociologi i massor, haft förmågan att läsa, ta in och förstå och därefter analysera det jag läst. På somrarna hade jag dessutom läst skönlitteratur för avkopplingens skull. Jag har alltid läst mycket. Så satt jag i mitt nya kök med min nya ugn och försökte förstå manualen. Det stod typ "För att slå på ugnen vrid det högra vredet ett steg åt höger", men för mig kunde det lika gärna ha varit grekiska eller ryska, det gick inte att förstå. Jag läste och läste, förstod inte innebörden av det jag såg och mina tårar rann och rann. Känslan av maktlöshet och skam över att inte klara av det allra enklaste, var fullständig. Sen blev det värre, mycket värre och till slut uppmanades jag att söka läkarhjälp. Men just det här med läsningen tog mig hårt. Jag tvingades att ifrågasätta mitt intellekt och det precis efter att jag var klar med mina studier. Nu vet jag att min hjärna var, vid det sorgliga tillfället, hårt överbelastad och att hela min kropp hade skrikit åt mig att ta det lugnare, men jag hade för länge sedan slutat lyssna.

Jag har sakta, men säkert hittat tillbaka till mitt läsande. I början försökte jag mig på kortare tidningsnotiser för att prova om jag förstod vad det stod. Så fort jag märkte att det inte gick så slutade jag på en gång. Jag ville inte förstöra självförtroendet ännu mer. Sen gick det bättre och bättre. Jag känner enorm tacksamhet mot min bror och pappa som lyssnade på böcker och som fick mig och Fredrik att börja lyssna på DaVincikoden tillsammans. Sen satt jag i hängstolen på balkongen och lyssnade på Tolkien-triologin, Arn-böckerna och flera lättsammare böcker som Marian Keyes'. CD-böckerna gjorde att jag kunde fortsätta läsa trots mina koncentrationssvårigheter. Nu läser jag igen. Jag har inte haft tillfälle att prova något riktigt tungt, men motståndet finns inte där längre och det är skönt. Nu vet jag också att det kan skita sig för mig med läsningen, men att det nödvändigtvis inte behöver vara ett problem som ligger hos mig. Det finns faktiskt en massa riktigt dålig text.

Energigivare

Det har varit mycket diskussioner om energitjuvar under en tid. Idag har jag dock haft en träff med energitjuvens absoluta motsats! Linda H!

Jag har känt Linda i många år. Både som kämpe i den fackliga kampen, men också som vän. Sedan jag flyttade till Sundsvall så har vi kommit ifrån varandra och har bara haft sporadisk kontakt. I förmiddags träffades vi för en promenad. Vi var ute en dryg timme och sedan gick vi hem till henne och fortsatte vårt samtal. Nästan alla jag umgås med nuförtiden är i kris av olika anledningar; separationer, skilsmässor, brist på livsvilja, problem på jobbet, ångest, otrohet och så vidare. Många äter antidepressiva och ångestdämpande mediciner. Flera kan inte sova utan insomnings- eller sömntabletter. Att andra har problem gör att mina egna bekymmer hamnar i perspektiv och jag mår ibland bättre av att hantera andras bekymmer än mina egna. När jag gick hem från Linda idag så var mina steg lättare än de varit på länge. När jag kom hem till mamma beskrev jag för henne min dag med Linda och mamma fick en tår i ögonvrån, en glädjetår. När min bror frågade mig hur jag mådde idag så sa jag "Kanon! Jag har suttit i en kärleksdusch hela förmiddagen."

Linda är tillfreds med sig själv och livet. Hon trivs jättebra på sitt nya jobb. Hon är tillsammans med en man hon har gemensamma intressen med och som hon ser som far till sina framtida barn. Hon kan äntligen säga att hon har ordnad ekonomi. Och hon trivs med tillvaron. Dessutom ger hon så mycket av sig själv i form av värme och omtanke så hälften vore nog. Hon kände mig långt innan jag blev sjuk, ämlig och pessimistisk och ser därför mig som den jag var förr. Hon påminde mig om att jag faktiskt haft god, eller mycket god, förmåga att företa mig saker och att om man skrapar lite på ytan så måste den där gamla Johanna finnas där under. Jag ser det som ett privilegium att fått sitta några timmar i Lindas soffa. Och jag hoppas att jag ska kunna behålla den positiva känslan jag hade när jag gick därifrån till den dag när jag behöver den. Och jag hoppas dessutom att jag ska hitta tillbaka till det förhållningssätt Linda har och som jag har för mig att jag har haft förrut. Då kanske jag kan ge mina övriga vänner, som mår lite sämre, en liten dos av det som Linda gav mig idag. Tack för att du är den du är Linda!

Disktrasevarning utfärdas

Även idag är jag väldigt trött, känner mig ungefär som en urvriden disktrasa som just använts till att torka upp mjölk med. Inte heller idag lyckades jag få iväg barnen på respektive ställe. Men till skillnad från igår så har jag en plan för dagen. Den enklaste av planer, men som alltid brukar falla i god jord. Jag tar barnen till Ikea, vi äter mat där och sedan går vi och tittar på leksaker på Barnens hus till de ledsnar. De vet att de inte får tjata om leksaker och det brukar faktiskt funka ganska bra. Kanske kanske får de även vara en stund på Småland på Ikea och leka i bollhavet. Och jag strosar runt en sväng inne på Ikea och upptäcker behov jag inte visste att jag hade.

Jag lade just fram min plan för de inblandade barnen och trodde att de skulle störta ut i hallen och kasta på sig kläderna; jo tjena... Vi prenumererar på pedagogiska dataspel och idag kom ett spel i brevlådan som heter "Zoombinis-Mysteriet i grottan". Det är ett spel som ska förbättre barns logiska tänkande och Linus är helt fast. Så nu sitter Linus som fastnitat vid spelet och Maja dansar framför spegeln. Och jag får blogga. Alla är nöjda med sitt, men kanske inte som jag tänkte...

Urlakad

Imorse när jag vaknade kände jag mig fullkomligt urlakad. All energi är som bortblåst. Tog mig knappt ur sängen och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle få iväg barnen till skola och dagis. Så jag ringde och sa att de inte skulle komma idag. Sen somnade jag om och vi sov till 11(!) allihop. Det kan inte bara varit jag som var trött...

Hela dagen har varit slö. Barnen har kollat på tv och spelat dataspel. Jag har bara såsat runt och inte fått något gjort. Jag våndas redan för hur det ska bli att få dem i säng ikväll...

Initiativ och beslut

Jag försöker fundera på varför den här massiva tröttheten kommit just nu. Det jag landar i hela tiden är det faktum att alla beslut och alla initiativ nu bara kommer ifrån mig. Hela dagarna är fyllda av planering, fundering och de aktiva handlingar som krävs för att jag ska kunna komma igenom vardagen med näsan ovanför vattenytan. Jag måste hela tiden ha koll på vad jag har i kylskåpet; lagar inte jag mat så blir det ingen mat. Jag måste hela tiden veta vad som är rent och vad som är smutsigt; tvättar inte jag så finns det inga rena kläder. Om inte jag har koll på frukt och gympakläder, hjälmar och extravantar, tider och platser, så är det ingen som har det. Jag delar inte detta tillstånd med någon. Jag vilar aldrig från detta tillstånd.

Isolerar jag allt jag gör nuförtiden så tycker jag att varje enskilt moment ligger på en skala mellan okej och jättekul. Jättekul: att jobba, att leka och prata med barnen och träffa kompisar. Hushållsarbetet är ju egentligen okej bara jag har tid att utföra det. Men när allt hopar sig och jag hela tiden måste tänka tre steg i förväg för att morgondagen också ska fungera så smyger sig utmattningen på mig. Då känns ingenting roligt, jättekul eller ens okej. Det jag skulle vilja göra, och vad jag egentligen skulle kunna må bra av, hamnar utanför begreppsvärlden. Det finns ingen energi kvar till det när dagens alla beslut och initiativ är fullföljda.

Initiativ, beslut och prioriteringar i ensamhet... Konstigt att jag inte dragit täcket över huvudet tidigare...

Förskräckligt ämlig

Jag mår som en krossad snigel idag. Riktigt skit. Blev dock glad när Camilla frågade om jag skulle följa med ut på Ikea en sväng för lite lunch och julshopping. Försökte rama in ögonen rejält med svart penna för att få bort den värsta "pisshål i snön"-känslan. Det gick sådär. Såg nog mer ut som en trött tvättbjörn. Min huvudvärk gick över efter två Alvedon och en kopp kaffe. Min själ blev lite piggare efter lite shopping och trevligt sällskap. Camilla köpte födelsedagspresent till sin sambo på Kicks och jag "var tvungen" att prova Escadas nya parfym S. Dumt gjort. Med facit i hand så är det inte bra att prova parfym när huvudet egentligen håller på att sprängas och bara hålls tillbaka av piller. Jag vet inte om S luktar gott, jag vet dock att om min handled kommer för nära min näsa så smärtar det i huvudet. Inget gott betyg.

Nu ska jag hämta barnen och försöka få dem att fixa lite fint i sina rum. Jag har tänkt ut konkreta uppgifter åt dem. Jag ska försöka ta tag i köket.

Ner som en pannkaka

Funderar på att dra igång det stora artilleriet imorgon... För det mesta mår jag bra nuförtiden. Lite upp och så lite ner och lite upp och lite ner, men nu har det gått flera dagar och jag tar mig inte upp igen. Snarare så är det en säker nedgång. Ner i sämre tålamod, koncentrationssvårighet, ingen ork och så vidare. Så nu ikväll bestämde jag mig för att imorgon ska jag kontakta mina damer på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att höra om det går till att frysa min rehab-period. Jag tänker också höra av mig till min kurator och min doktor. Bara tanken på att få prata med Birgitta igen gör att jag ser lite ljus. Sen får vi se. Det stora nederlaget i detta är jobbet. Jag har ju sökt en tjänst där jag arbetstränar och det är inte snyggt att vara så här risig då. Sjukdom leder inte till jobb. Det känns dock skönt att jag bestämt mig för att ta tag i allt detta innan jag blir riktigt dålig igen.

Bättre idag

Idag är det bättre. Det var jätteroligt att jobba och jag hade samtal med den nya chefen som kändes bra. Samtalet alltså! Jag tog bilen imorse, det var inte så halt, och lämnade den sen på dagis. Tog bussen till jobbet och promenerade därifrån. Jag hade stora ryggsäcken med mig så jag kunde handla på vägen hem. Nu tar jag ett djupt andetag och hämtar barnen + en kompis till Maja, plockar undan i köket, lagar mat, tar med mig barnen till kyrkofullmäktige och sen stupar jag i säng... tror jag.

Snabba kast

Ena dagen (natten) skriver jag ett litet konstigt inlägg när jag är lite full. Dagen efter går jag i kyrkan och hälsar på kyrkoherdern och hoppas han inte känner lukten av gårdagens rödvin. Dessutom fick jag kommentarer av mina nära och kära att jag fortfarande luktar/stinker vitlök och indisk mat sedan i fredags... Stackars min omgivning!

För övrigt så måste jag nog ändå säga att jag är vid gott mod. Känner mig lätt till sinnes. Jag har så mycket att vara glad för just nu.

• Jag saknar Fredrik i veckorna och blir glad när han kommer hem. Det är sunt.
• Jag trivs bra på min arbetsträning. Dessutom blev jag ombedd/uppmanad att söka en tjänst på den avdelning jag sitter nu. Jag lämnade in min ansökan i torsdags. Då var det nio sökande. Jag vågar inte hoppas så mycket, men jag har i alla fall sökt ett riktigt jobb som jag vill ha. Håll tummarna!
• Jag och barnen har börjat få flyt på varandet här hemma i veckorna. Visst är det bråk och tjafs ibland, men det stora hela går mycket bra.
• Min kusin Mette och hennes barn har bokat biljetter och kommer hit i början på december. Jag längtar jättemycket och ser fram emot att de ska komma. Vi ses alldeles för sällan och det är så fantastiskt trevligt när vi väl ses!
• Jag känner mig mer positiv än jag gjort på länge. Visst blir jag fruktansvärt trött ibland, men inte så jag blir liggande i flera dagar.
• Jag omger mig med vänner jag tycker om och även om det inte alltid är irl utan genom andra forum så känner jag mig inte ensam och det är skönt.

Jag har det bra!

Vad vill jag kommunicera?

Detta har jag frågat mig någon gång förrut...

Nu kommer jag här igen; trött och hyfsat onykter... ge mig ett svar på vad jag egentligen vill... ge mig kärlek eller misstro; ge mig det som kan förväntas en halvt onykter tjej i sina ganska bästa år... jag vill ju så gärna vara till lags... eller egentligen inte... alla som är idioter skriver på bloggar när de är fulla; fortsätt! Men om jag bara är precis så onykter så det passar min blogg så måste det ju vara finess och stil och inte något annat... låt mig sova nu... jag är snygg, men behöver bekräftelse, eller något annat som är klokt, men inte behövande... Pussar och kramar!!!

Hej då Hasse och alla ni andra

Jag har just kommit hem från "Sommaravslutningsmiddag" med mina kollegor från kyrkogården. Vi har haft en mycket trevlig kväll. Det blev kanske lite avslaget då Johan, Fredrik och Jessica var mer eller mindre risiga. Och Bernt, Hasse och Fredrik fick en begravning på torsdagen som inte var planerad då vi bstämde festdatum. Hur som helst så var det jättemysigt att träffa alla igen!

När jag slutade på kyrkogården så kändes det som om allt gick så fort. Jag fick besked om att jag fått jobb på Bolagsverket ena dagen och så slutade jag på kyrkogården bara någon dag efter. Jag hann liksom inte säga "hej då" ordentligt. Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag kan tacka alla de personer som jag kommit att bry mig väldigt mycket om. En natt kom det till mig...! Jag köpte lösvikts-te till alla och sen beskrev jag alla utifrån teet. Jag tror att det uppskattades...

Här kommer det jag skrev och läste upp för mina kamrater på Selångers församlings vaktmästeri:

Jessica – Här har vi ett te som kommer söder ifrån. Smakmässigt så spänner det mycket brett; du får ett te som ger dig värme när det behövs och som kan roa dig. Det finns också tröst att få om behovet är sådant. Passar bra som eftersläckning när man gjort en helkväll på stan. Ska du följa med hem på en kopp te?

Johan – det här teet har en ung smak som från början kan verka vara lite trist, men som efter att det fått stå och dra en stund visar sig ha både ett otroligt djup och en bredd i smaken som överraskar positivt gång på gång. Ofta skänker detta te stor glädje till den som dricker det. Inmundigas bäst under intellektuella samtal.

Fredrik – Vid första klunken verkar detta te vara försiktig i sin smak, nästan lite tråkig, men som, när det fått stått och dragit en stund, ger en intensiv hetta av chili. Det bästa är att man kan välja; antingen kan man ta en liten tesked teblad och då få ett säkert gott snällt te eller så tar man lite mer och får då en hetta som passar bra en sen lördagskväll under en filt med tända ljus.

Bernt – En rund mogen arom som ger mersmak. Efter att man fått smak på det så önskar man att helst aldrig någonsin behöva vara utan det. Intas bäst i glada vänners lag.

Eva – Det här teet har massor att ge till den som dricker det. En smak som kräver lite erfarenhet för att man ska kunna uppskatta det. I det här teet hittar du en värme och sötma som går utöver det vanliga. Alldeles för få vågar prova det och därför uppskattas det ännu mer av de som verkligen har mod att ge sig på det. Intas bäst under förtroliga samtal.

Hasse – Ett vänligt och varmt te som vet att ge den som dricker av det en trygghet och kunskap om vad innehållet består av. Det här teet kräver också en del av den som väljer att dricka av det, men det fordrar aldrig mer än vad drickaren har förmåga att ge. Det finns dock innehåll i det här teet som glatt överraskar; helt plötsligt kommer en bit tropisk sötma, en härlig syrlighet, en del tuff beska och en finurlig hetta som gör att ingen som dricker det lämnas oberörd. Detta te är dessutom så snyggt att titta på så det kan med fördel förvaras i en glasburk.

Kram till er alla! Jag kommer aldrig att glömma er!!!

Gnällpost

Min pappa brukar säga: "Ha inga förväntningar, då blir du inte besviken." Det är klokt, men lättare sagt än gjort. Den föregånde veckan var lite för jobbig för mig, så när helgen kom var jag trött så jag grät. Grät gjorde jag i och för sig nästan varje kväll förra veckan, av trötthet. Så när fredagen då äntligen kom och Fredrik skulle göra detsamma, med tåget(!), så var jag väldigt sliten. Min förväntan på vila var massiv. Jag ville bli lite ompysslad och få en del av ansvarsbördan borttagen från mina axlar. Förväntningar! Blev det så? Nej! På lördagen for Fredrik till Hudiksvall för innebandydomeri (han hade säkert nämnt det, men jag hade glömt det.) och jag fortsatte köra hemma-racet. På väg från Hudik ringde han och frågade om jag kunde sätta in potatis i ugnen så den kunde vara klar när han kom hem så han kunde kolla landskampen och ville jag gå ner till grannarna och kolla matchen...? Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle säga. Det brast för mig; inte i telefon, men när han kom hem. Potatisen var inte klar. De var på väg in i ugnen och jag var på väg in i sammanbrottet!

Fredrik, min sambo, veckopendlar. Han åker 4.30 på måndag morgon och kommer hem mellan 21 och 22 på fredag kväll. Övrig tid arbetar han i Stockholm. Det går bra för honom, han är uppskattad på sin arbetsplats och får mycket beröm. Jag har börjat arbetsträna på Bolagsverket efter att ha varit på kyrkogården i Selångers församling sedan i maj. Vi har två barn; Linus går i förskoleklass och Maja går på dagis. De sjunger i kör och vill träffa kompisar ibland. Jag fixar och donar och handlar och diskar och lagar mat och försöker städa och plocka, samtidigt som jag vill vara en bra mamma som tar mig tid och lyssnar på mina barn och leker. Jag hämtar och lämnar och packar väskor med frukt och gympakläder. Jag viker tvätt och laddar en ny maskin, samtidigt som jag hänger den som nyligen gått. Jag försöker hålla kontakt med vänner, numera oftast per msn, mail och facebook. Jag hinner INTE motionera, ta en fika, koncentrera mig på en bok, sätta fötterna i vatten och sedan smörja in dem i en skön kräm. Jag hinner inte ta hand om mig! Jag är som ensamstående, men utan fria veckor!

På söndagen fick Fredrik sova till 11.15, jag vaknade och kunde lika gärna stiga upp. Maja var med kompisar hela dagen. Linus vill inte gå iväg någonstans utan mig så han var hemma. Fredrik stekte pannkakor till lunch, plockade undan verktygslådan som stod i hallen och sedan åkte han och Linus iväg en sväng till Barnens hus. Jag hann då städa köket. När Maja kom hem vid 18 så värmde jag mat som vi åt och sedan skulle jag skura badkaret så hon kunde ta ett bad. Fredrik låg i soffan med datorn och jag gjorde det sista i köket. Då kände jag att gränsen var nådd. Jag bad Fredrik att fixa Majas bad. Irritationen lyste nog igenom för han frågade om det var något jag ville han skulle göra...? Jag svarade lugnt: "Ta lite initiativ! Du ser väl vad du skulle kunna göra!?" Jag orkade inte ens bli arg. Jag känner mig bara besviken. Fy f-n för förväntningar!

Här nedan visar jag hur vårt vardagsrum och hall ser ut. Vad kan man göra...?

Jag är hemma idag

Brevet jag skickade till min kollega på Bolagsverket 7.48 i morse:

"Hej Inger!
Jag stannar hemma idag.
Imorse när jag vaknade gjorde jag valet att lyssna på kroppen. Jag är jättetrött. Det beror inte på att jag varit hos er i två dagar utan snarare att helheten blev lite för extrem. Det blev för mycket med två föräldramöten (med allt som krävdes runt omkring) samma kvällar då jag varit hos er på förmiddagarna. Sen blir det ju lite extra tufft när allt är nytt, så även om det kändes som om jag inte gjorde många knop igår på dagen så var det ändå mycket information som skulle in i huvudet.

Jag känner inte er och ni känner inte mig ännu och därför känns det inte bra att göra det här valet att stanna hemma idag, men vis av mina tidigare erfarenheter så känner jag igen den här tröttheten som dök upp igår kväll. Den skräms... Den säger åt mig att om jag inte skärper till mig och hittar balansen mellan arbete och återhämtning igen så tänker den slå till mig så hårt så jag inte tar mig ur sängen på veckor. Där vill jag inte hamna igen. Så därför stannar jag hemma idag och kommer, förhoppningsvis piggare och gladare, på tisdag nästa vecka.

Om du vill så får du läsa det här för de andra när ni fikar. Jag hoppas att ni inte, i och med detta, kommer att se mig som "den sjuka tjejen man inte kan lita på". Min önskan är att om någon av er på personalenheten undrar över något om mitt mående eller om mig, så kom och fråga. Jag berättar gärna.
Ha en bra dag och sedan en trevlig helg.

Varma hälsningar
Johanna Wenner"

Svaret som kom efter en stund:

"Hej Johanna,

Du gör alldeles rätt. Ta den tid du behöver. Förstår att det blev lite mycket för dig när du berättade om allt igår.
Jag/vi tycker att du verkar vara en jättemysig tjej, så du behöver inte fundera över några negativa tankar från vår sida.

Sköt om dig så hoppas jag att vi ses på tisdag !

Kramar från Inger

p.s Alla i gruppen hälsar d.s"


Så kom tårarna; av lättnad och glädje. Och kanske lite av trötthet också... Tänk om jag ännu en gång faktiskt hamnat rätt...!!?

"Tankarna rusar" eller "Bolagsverket vill ha mig"

Jag tycker verkligen illa om att inte hitta sömnen fast jag är trött. Nu har jag legat i sängen i drygt två timmar och snurrat runt runt runt och tankarna far med sån fart så jag hinner inte med att avsluta ett resonemang med mig själv innan nästa tar vid. Anledningen, nu i natt, till att jag inte kan sova är att jag fick besked idag om att jag ska få komma och arbetsträna på Bolagsverket.

Torsdagen den 20 september var jag på en jobbintervju på Bolagsverket. Jag sökte för arbetsträning, men självklart hoppas jag att de ska finna mig passande för en riktig anställning sedan. Direkt efter intervjun kände jag mig mycket nedslagen. Trodde nog inte att det gått så bra som jag hoppats, men uppenbarligen så gick det ganska bra i alla fall. På onsdag ska jag dit igen, tillsammans med min dam på Försäkringskassan, för att lägga upp en rehabiliteringsplan. Jag är jätteglad och upprymd för detta...

MEN! Det som nu far runt i mitt huvud är en omedelbar och plågsam separationsångest. Jag vet ju att jag tycker om varje dag på jobbet där jag är nu. Och nu måste jag sluta. Den grupp av människor jag träffat oftare än jag egentligen träffar några andra, förutom mina barn, kommer jag inte träffa mer på det här sättet. Det känns fruktansvärt sorgligt. Därför har min hjärna nu dragit igång ett avsked utan dess like. Jag har gått igenom samtliga som har gjort något positivt för mig under min arbetsträning inom Selånger Församling; Anita, Carolina, Hasse, Fredrik, Johan, Bernt, Jessica, Eva W, Eva N och dessa personer har fått en liten anekdot och ett litet uppskattande ord som tack för att de har främjat mitt tillfrisknande. Jag har dessutom detaljplanerat en "tack-för-den-här-tiden-tillställning". Det som gör att detta blir jobbigt är att jag vet att om jag genomför det som far i mitt huvud just nu så kommer jag att däcka av trötthet, kanske i flera dagar. Därför måste jag i lite piggare och rationellare tillstånd tänka igenom detta en gång till.

Förr tog jag fasta på mina nattliga projekt och försökte verkställa dem och satt kraven sjukt högt för att sedan sitta missnöjd efteråt då jag inte lyckats prestera allt utifrån de nattliga idéerna. Jag har mind-maps över företagsidéer, listor på olika aktiviteter och en massa anteckningar som kändes viktiga mitt i natten och som ibland är riktigt bra, men ibland inte fullt så bra... Jag har dock lärt mig att inte dra igång projekt som bara är genomtänkta på natten. Jag kanske kan ha en _liten_ middag...

Nu när jag skrivit ner lite av det som far i huvudet så kanske det kan stanna här i datorn och inte följa med in i sovrummet... Godnatt!

Min arbetsmiljö

I flera veckor har jag tänkt att ta med kameran till jobbet. Det är så vackert när löven skiftar färg. Idag var det fantastiskt väder och vi har tagit bort sommarplant från gravarna. Jag kan inte må annat än gott när jag får gå omkring i allt det vackra.

Varför så naken...?

Jag har just skickat iväg en ansökan om att få arbetsträna på expeditionen på min gamla institution på Mittuniversitetet. Jag hade tänkt fråga om jag kunde arbetsträna som docent eller professor, men det kanske kan utvecklas till något sådant senare... :D

Jag har haft stora problem att ta mig vidare från Selångers församling. Dels så trivs jag så himla bra med både arbetsuppgifter och arbetskamrater och sen gillar jag att "höra till" där. Därför har de här samtalen nu på förmiddagen suttit väldigt långt inne. Jag fick dessvärre inga svar på samtalen; frånvaromeddelanden, så jag bestämde mig för att skicka iväg ett mail och sedan ringa igen på måndag och hänvisa till mailet.

Jag vet att jag kan vara en smart och duktig tjej, men när jag nu söker arbetsträning så känns det som om min presentation av mig själv innehåller ett stort "MEN". Typ; "Jag kan alla de här sakerna, MEN jag kan ha riktigt dåliga dagar", "jag brukar vara väldigt kompetent, MEN ni kan inte alltid lita på att jag kommer upp ur sängen på morgonen". Fast jag tror att jag ska fortsätta köra på efter devisen att jag måste prova och sen kan jag alltid kliva av. Prova och, om det behövs, kliva av! Det blir bra!

Bättre nu

Jag mår bättre nu. Igår bestämde jag mig för att gå till jobbet trots måendet. Bra beslut! När jag kom dit så var det riktigt fint väder och doftade friskt och gott. Jag fick gå och rensa ogräs och påta på i min egen takt och vid lunch så mådde själen bra igen. Eftermiddagen och kvällen flöt på bra och barnen tjafsade bara lite. Vi var på biblioteket och jag hämtade ut mina bussbiljetter. (Jag ska ju åka och se Nanne i slutet av september.)

Idag har jag jobbat och dagen var nästan lika bra som gårdagen bortsett från doften... Bonden gödslar. Det luktar grispiss över nejden!