Ner som en pannkaka

Funderar på att dra igång det stora artilleriet imorgon... För det mesta mår jag bra nuförtiden. Lite upp och så lite ner och lite upp och lite ner, men nu har det gått flera dagar och jag tar mig inte upp igen. Snarare så är det en säker nedgång. Ner i sämre tålamod, koncentrationssvårighet, ingen ork och så vidare. Så nu ikväll bestämde jag mig för att imorgon ska jag kontakta mina damer på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att höra om det går till att frysa min rehab-period. Jag tänker också höra av mig till min kurator och min doktor. Bara tanken på att få prata med Birgitta igen gör att jag ser lite ljus. Sen får vi se. Det stora nederlaget i detta är jobbet. Jag har ju sökt en tjänst där jag arbetstränar och det är inte snyggt att vara så här risig då. Sjukdom leder inte till jobb. Det känns dock skönt att jag bestämt mig för att ta tag i allt detta innan jag blir riktigt dålig igen.