Pappa kommer hem

Jag har varit trött och sliten ett tag och det är inte så roligt. På senaste tiden har det hänt en massa jobbiga saker, men också en del kul. Det bästa av allt är att Fredrik har fått jobb här i Sundsvall igen. Vi har vetat om det länge och han gör nu sin sista vecka i Stockholm. Det är fantastiskt skönt! Vi har varit ifrån varandra ett halvår och det är också lite pirrigt hur verkligheten kommer att förändras för oss alla. Min största önskan i detta är att jag och Fredrik ska få det helt strålande bra tillsammans igen. Och att jag kan få lite egen tid för att hitta tillbaka till ett lugnare och mer harmoniskt jag.

Rapport från Fredrik

Fick just ett sms från min käre sambo som är på kunglig tillställning:

"Jag får lyssna på shakin fredrik"

... och jag som trodde att han var på en classy sittning. Åh, jag är sååå besviken!!!

På middag med Kronprinsessan

Ikväll är Fredrik på fin fest på försvarshögskolan. Han är uthyrd dit som konsult från företaget han jobbar på. In i det sista visste han inte om han hade möjlighet att gå. Inbjudan och bekräftelsen skulle varit gjord innan han började på försvarshögskolan, men idag fick han det bekräftat att han fick gå. Kronprinsessan Viktoria och prins Carl-Philip finns där som gäster.

Fredrik skulle försöka få en dans med prinsessan. Jag varnade honom lite för Säpo och bad honom närma sig henne varligt, men han tänkte nog använda en mer aggresivoffensiv strategi så jag bad honom att ta på skottsäker väst under kostymen... Den som lever får se. Kanske är det lill-prinsen som får sig en dos Strese ikväll... :D

Initiativ och beslut

Jag försöker fundera på varför den här massiva tröttheten kommit just nu. Det jag landar i hela tiden är det faktum att alla beslut och alla initiativ nu bara kommer ifrån mig. Hela dagarna är fyllda av planering, fundering och de aktiva handlingar som krävs för att jag ska kunna komma igenom vardagen med näsan ovanför vattenytan. Jag måste hela tiden ha koll på vad jag har i kylskåpet; lagar inte jag mat så blir det ingen mat. Jag måste hela tiden veta vad som är rent och vad som är smutsigt; tvättar inte jag så finns det inga rena kläder. Om inte jag har koll på frukt och gympakläder, hjälmar och extravantar, tider och platser, så är det ingen som har det. Jag delar inte detta tillstånd med någon. Jag vilar aldrig från detta tillstånd.

Isolerar jag allt jag gör nuförtiden så tycker jag att varje enskilt moment ligger på en skala mellan okej och jättekul. Jättekul: att jobba, att leka och prata med barnen och träffa kompisar. Hushållsarbetet är ju egentligen okej bara jag har tid att utföra det. Men när allt hopar sig och jag hela tiden måste tänka tre steg i förväg för att morgondagen också ska fungera så smyger sig utmattningen på mig. Då känns ingenting roligt, jättekul eller ens okej. Det jag skulle vilja göra, och vad jag egentligen skulle kunna må bra av, hamnar utanför begreppsvärlden. Det finns ingen energi kvar till det när dagens alla beslut och initiativ är fullföljda.

Initiativ, beslut och prioriteringar i ensamhet... Konstigt att jag inte dragit täcket över huvudet tidigare...

Gnällpost

Min pappa brukar säga: "Ha inga förväntningar, då blir du inte besviken." Det är klokt, men lättare sagt än gjort. Den föregånde veckan var lite för jobbig för mig, så när helgen kom var jag trött så jag grät. Grät gjorde jag i och för sig nästan varje kväll förra veckan, av trötthet. Så när fredagen då äntligen kom och Fredrik skulle göra detsamma, med tåget(!), så var jag väldigt sliten. Min förväntan på vila var massiv. Jag ville bli lite ompysslad och få en del av ansvarsbördan borttagen från mina axlar. Förväntningar! Blev det så? Nej! På lördagen for Fredrik till Hudiksvall för innebandydomeri (han hade säkert nämnt det, men jag hade glömt det.) och jag fortsatte köra hemma-racet. På väg från Hudik ringde han och frågade om jag kunde sätta in potatis i ugnen så den kunde vara klar när han kom hem så han kunde kolla landskampen och ville jag gå ner till grannarna och kolla matchen...? Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle säga. Det brast för mig; inte i telefon, men när han kom hem. Potatisen var inte klar. De var på väg in i ugnen och jag var på väg in i sammanbrottet!

Fredrik, min sambo, veckopendlar. Han åker 4.30 på måndag morgon och kommer hem mellan 21 och 22 på fredag kväll. Övrig tid arbetar han i Stockholm. Det går bra för honom, han är uppskattad på sin arbetsplats och får mycket beröm. Jag har börjat arbetsträna på Bolagsverket efter att ha varit på kyrkogården i Selångers församling sedan i maj. Vi har två barn; Linus går i förskoleklass och Maja går på dagis. De sjunger i kör och vill träffa kompisar ibland. Jag fixar och donar och handlar och diskar och lagar mat och försöker städa och plocka, samtidigt som jag vill vara en bra mamma som tar mig tid och lyssnar på mina barn och leker. Jag hämtar och lämnar och packar väskor med frukt och gympakläder. Jag viker tvätt och laddar en ny maskin, samtidigt som jag hänger den som nyligen gått. Jag försöker hålla kontakt med vänner, numera oftast per msn, mail och facebook. Jag hinner INTE motionera, ta en fika, koncentrera mig på en bok, sätta fötterna i vatten och sedan smörja in dem i en skön kräm. Jag hinner inte ta hand om mig! Jag är som ensamstående, men utan fria veckor!

På söndagen fick Fredrik sova till 11.15, jag vaknade och kunde lika gärna stiga upp. Maja var med kompisar hela dagen. Linus vill inte gå iväg någonstans utan mig så han var hemma. Fredrik stekte pannkakor till lunch, plockade undan verktygslådan som stod i hallen och sedan åkte han och Linus iväg en sväng till Barnens hus. Jag hann då städa köket. När Maja kom hem vid 18 så värmde jag mat som vi åt och sedan skulle jag skura badkaret så hon kunde ta ett bad. Fredrik låg i soffan med datorn och jag gjorde det sista i köket. Då kände jag att gränsen var nådd. Jag bad Fredrik att fixa Majas bad. Irritationen lyste nog igenom för han frågade om det var något jag ville han skulle göra...? Jag svarade lugnt: "Ta lite initiativ! Du ser väl vad du skulle kunna göra!?" Jag orkade inte ens bli arg. Jag känner mig bara besviken. Fy f-n för förväntningar!

Här nedan visar jag hur vårt vardagsrum och hall ser ut. Vad kan man göra...?

Jag kan själv!

Idag köpte jag en ny dvd-spelare. Den enklaste tänkbara för 299 kronor på Ica Maxi. Den har inte en massa flaschiga funktioner, men den går bra att spela dvd-filmer på. Min plan var att vänta tills på fredag så Fredrik skulle få koppla in den. Men så bestämde jag mig! Varför vänta? Jag vill ju kunna se på film nu. Så jag kopplade in den! Själv! Nöjd nöjd nöjd nöjd! Jag kan själv!

Och Linus kunde titta på Bilar-filmen som han har längtat efter sedan den gamla dvd-spelaren gick sönder.

Två minuter av äkta omtanke

Det är svårt att hitta närheten till varandra när man är så långt ifrån hela tiden. Förrut så klev vi runt på varandras nerver genom att alltid vara hemma samtidigt och nu är det geografiska avståndet påtagligt. Att ses under några timmar varje helg är väldigt mysigt, men samtidigt otroligt stressande. Allt ska ske just då! Jag ska få en stund att andas. Barnen ska få chans att ta igen en veckas berättelser och upplevelser utan pappa. Praktiska saker som jag inte klarar själv ska utföras. Släkt och vänner ska ha sin beskärda del. Samtidigt ska lag dömas. Listan kan göras lång. Och i allt det här ska vi försöka hitta och behålla närheten.

Jag skojade för ett tag sedan och sa att sambon var tvungen att få 30 poäng på plus-listan för att jag kanske skulle kunna tänka mig att ligga, och för varje gång det dök upp poäng på minus-listan så drogs de bort från plus-listan. Det skulle alltså betyda att han fick ligga i för att ligga. Idag pratade jag med en kär nära vän på msn och hon hade funderingar kring män i allmänhet och sitt förhållande i synnerhet. Jag lade fram min poäng-idé och tillade avslutande att:

- "... eller så kanske det räcker att han säger något snällt..."

Hon svarade:

- "Du är rolig du men jag förstår vad du menar. Två minuters äkta omtanke kan betyda skillnaden mellan celibat eller inte celibat.."

Två minuters äkta omtanke! Det är så sant. Hon har så rätt. Det låter så enkelt. Varför ska det då vara så svårt? Det kan inte finnas något bättre än att vara den som blir utsatt för en annan människas äkta omtanke. Är detta dessutom kombinerat med ömhet så kan lyckan vara fullständig. Jag kan inte på något sätt hävda att jag är bra på det, men jag tror att jag från och med nu ska börja öva aktivt. På min Fredrik, på mina barn, på mina vänner och mina nära och kära. Det blir bra! Två minuters äkta omtanke...

Drakflygning

Idag var vi på drakflygning på Högomskullarna. Det var dålig vind, men helt okej väder. Det blev en skön dag med hela familjen samlad. Vi vann dock inget pris för vår fina egentillverkade drake. Den var så snygg, men helt oduglig; som det kan vara i verkligheten ibland... Som tur var hade vi en köpedrake som var i balanserat skick. Inte alls så lynnig som den snygga...

Ambitionen

I början av augusti satte jag upp ett mål att skriva minst lika många inlägg i augusti som det är dagar. Det känns skönt att jag lyckats. Dessvärre har de senaste dagarnas inlägg varit fria från bilder då den server här hemma, där alla mina bilder ligger, ligger nere.

Ikväll har jag och barnen haft besök av Tristan och Carina. Lite lek, lite vin, lite disco, lite martini bianco, lite tårar, lite film, lite mys, lite pyssel, lite lianande. Ja, en helt perfekt fredagskväll med andra ord! Och sen som grädden på moset kom min mamma från Stockholm. Nu ska vi få rå om varandra hela helgen.

Och om exakt en vecka kommer Fredrik hem! Det ser vi fram emot allesammans! Puss, min älskling!

Den grymma sanningen

Hur kan det komma sig att det är mer städat än vanligt här hemma trots att jag inte tycker att jag hinner något...? Det måste ju bero på att nu förväntar jag mig inte att något blir gjort utan att jag gör det. Nu vet jag att det måste vara jag som gör det för att det ska bli gjort.

Dagens grymma sanning...

Dagen i bilder

Till Fredrik!

Körigt i huvudet

Den här veckan har varit lite körig.

• Mycket att tänka på inför skolstart, presenter inför helgens barnkalas och diverse annat som har lagrats i huvdet under flera dagar.



• Barnen saknar sin pappa och det tar sig lite olika uttryck. Linus blir brutal-mammig och släpper inte gärna iväg mig utan tårar (fritids funkar bra, tack och lov). Maja blir gnällig och lynnig. Jag förstår ju att det är jobbigt för dem med när Fredrik är borta så jag försöker tackla deras känsloutbrott med pedagogisk finess och tålamod.



• Ovanpå detta så känns det som om jag aldrig hinner med något här hemma. Tvätthögen växer, den har flyttat in på Fredriks säng. Disken kräver skyddsutrustning för att kunna angripas. Övriga hemmet består av smulor, damm, konstig lukt och ett golv täckt av saker, kläder och diverse annat bråte.

Igår när jag hade hämtat barnen kom en obehagligt bekant känsla över mig; ångest och hjärtklappning. Jag vet att när stressnivån är så hög att hjärnan slutar funka och det flimrar framför ögonen, måste jag sätta mig ner och djupandas eller göra avslappningövningar, men det glömde jag bort när jag nu for omkring som en galning. Detta ledde till att jag inte kunde somna, som i sin tur ledde till att jag vaknade med ångest. Så idag är jag inte på jobbet. Och det känns skit! Jessica jobbade sin sista dag igår och ska komma med fika idag och jag kommer inte orka att vara med. Jag känner mig så svag och ämlig!

Till saken hör att jag faktiskt VET att det inte är så himla mycket med saker som ska göras och förberedas, men när allt stockar sig i mitt huvud så känns det helt ointagligt. Och om en timme kan jag må bra igen...

Att tillverka en bomb

Från och med idag så är det tre veckor tills Fredrik kommer hem igen. Det innebär att jag och barnen ska klara oss själva i tre veckor. Vilket leder till att jag kommer att ha få möjligheter till "egen tid" de närmsta tre veckorna...

Nu startar operation "hålla barnen hyfsat glada"! Det handlar om att fundera kring varje "ja" och varje "nej". Orkar jag ta konsekvensen av ett "ja" eller striden vid ett "nej"?

Ikväll valde jag att säga "ja" när Linus ville göra en bakpulverbomb. Det är i och för sig väldigt roligt och jag gör det gärna trots att konsekvenserna blir att sanera hela badkaret och halva väggen ovanför.

För att tillverka en bomb av detta slag behövs:

• En gul kinderäggkula (den som är innanför chokladen, men utanför leksaken)
• En halv tesked bakpulver
• Lagom mycket vatten
• En blixtsnabb mamma

Tag bakpulvret i ena halvan av kulan och vatten i den andra. Sätt ihop dem; blixtsnabbt! En snabb skakning hinns med innan man släpper ner ägget i badkaret. Backa! Vänta på SMÄLLEN... Njut! Alla blir glada och vitprickiga av bakpulver-klet.

Det kommer nog gå bra att vara själv med barnen... :)

Pendlingsänka

Nu är det dags för Fredrik att börja jobba i Stockholm. 5.30 imorse körde vi honom till tåget. Han hade en jättpackning. Nu går vår familj in i en ny tid. Det känns knepigt och sorgligt och jättejobbigt, men samtidigt lite spännande. Det här kan vi ju inte bara ge upp och konstatera att "det sket sig" utan nu måste vi bita ihop för att få allt att funka. Jag ska sköta hem, barn, tillfrisknande, arbetsträning och arbetssökande här i Sundsvall och Fredrik ska sköta jobb, mående, certifieringar och ensamhet på sitt håll. Båda kommer att få det tungt. På var sitt håll. Snacka om att behöva "gilla läget". Jag har dock en stark tro på att det kommer att funka!

Om jag bortser från Majas hysteriska utbrott, som pågick över en timme imorse, så har dagen gått bra. Jag och barnen besökte Linus fritids på Granlo kyrka och han trivdes som fisken. Det känns tryggt att ha honom där efter skolan. Maja blev sugen på att hälsa på kompisarna på dagis, så vi åkte dit. Hon blev mottagen som en prinsessa. Jag tror verkligen att hon kände att hon var efterlängtad. Detta bådar förhoppningsvis gott inför onsdagens "skarpa läge", jag ska jobba och de måste vara på fritids och dagis.

Barnen somnade så fort de lade huvudet på kudden. Jag ska försöka göra detsamma...

Hur mycket kostar ett jobb?

Detta är INTE någon djuplodande samhällsekonomisk analys med en politisk poäng i slutet...

Fredrik har sökt jobb här i Sundsvall i flera år, men utan positivt resultat. Han har nu fått jobb! I Stockholm. Han ska veckopendla. Han börjar den 13 augusti. Han ska bo inneboende i en trea i Bagarmossen. Han ska åka på söndag kväll eller måndag morgon, för att sen komma hem igen på fredag kväll.

Nu är anställningsbevis och lägenhetskontrakt påskrivet och vår evighetslånga gemensamma "ledighet", jag sjukskriven han arbetslös, börjar se sitt slut.

Jag önskar att jag vore jublande glad, känna ett enda stort "Grattis till oss, älskling!". Det är dock inte riktigt den känslan som infinner sig... Av flera anledningar sätter jag lyckokänslan i halsen... Visst; det kommer att bli jobbigare att vara själv med barnen på vardagarna. Ja, jag kommer att sakna honom.

Men det som suger mest är hur hanteringen gick till inför anställningen. Hur arbetsgivaren "prutade ner" Fredriks löneanspråk med 3000(!) kronor och dessutom gjorde det på ett riktigt fult sätt. Reaktionen från vår omgivning har inte blivit "Grattis till jobbet!" utan snarare "Äh, vad f-n, ska du verkligen ta det?!". Då infinner sig frågan; fanns det egentligen något val? Hade Fredrik kunnat tacka nej? Visst, om andra arbetsgivare stått i kö för att ta del av hans kunskap och erfarenhet och/eller om vi var ekonomiskt oberoende och att jobba var mer som en hobby än en försörjning. Det är dock inte den verklighet vi lever i! Efter mycket resonerande med folk i vår närhet så var det bara att svälja stoltheten och tacka ja. Detta "ja" smakar lite bittert och luktar svavel.

Att börja på ett nytt jobb, kan jag tycka, ska vara förknippat med spänd förväntan och lite lagom nervositet. Inte med en klump i magen över att inte veta; om det konstiga beteende som märktes under löneförhandlingen kommer att genomsyra andra delar av verksamheten på företaget, eller om man sålde sig för billigt...

Jag kan också konstatera att vi har upptäckt att det är DYRT att veckopendla, dels med dubbla boenden och dels att åka tåg de tider när SJ vill tjäna storkovan.

Är det någon som har lust att ersätta oss för resor eller sveda och värk så sätt in pengar på....... Nähä, inte det :)

Jag tror inte att det sista ordet är sagt i ämnet "Fredrik veckopendlar" så nu skapar jag en ny etikett!