Tänk om det är dags...

Tänk om det är dags att använda det här forumet igen. För reflektioner om högt, lågt och allt däremellan. Det är länge sedan sist nu. Det är väl egentligen bara att börja. Igen.

Blogga eller inte blogga, det är frågan...

Allt har tagit sig en ny vändning. Mitt liv ser annorlunda ut nu än för åtta månader sedan...

Tänk; i början mars när jag hittade drömjobbet på nätet och kom vidare i rekryteringsprocessen och fick det. Jag fick drömjobbet! Jag har nu jobbat i snart sju månader och älskar (nästan) varje sekund. Mer än en gång har jag lyckligt kunna konstatera att jag får göra fantastiskt roliga saker och att jag blir glad varje dag när jag slår på datorn och sätter mig ner med min kaffekopp vid mitt välbelamrade skrivbord. Dessutom får jag betalt för det. Underbart.

En annan vändning som livet tog är inte alls lika positiv. Fredrik har flyttat. I början av september meddelade han att han beslutat sig för att flytta. Han hade redan skaffat en lägenhet och tog sitt pick och pack och flyttade i början av oktober. Jag såg det inte komma och jag fick inte vara med vid beslutet. Jag är numera ensamstående mamma som njuter varannan vecka och som gråter och begraver mig i jobb den övriga tiden. Det är tungt!

Sammanfattningsvis så är detta de tre anledningarna till bloggbristen. Jag är för ledsen, bitter och arg för att kunna förmedla den bild av mig som jag har haft som ambition här på min blogg. Jag vill inte skriva ner Fredrik; det gynnar ingen. Samtidigt som jag har en väldig massa känslor som vill ut på ett eller annat sätt. Den andra anledningen är mer angenäm. Jag har fått för många träffar på bloggen... När jag fick mitt jobb och det meddelades i olika sammanhang gick jag ifrån 0-15 träffar per dag till över 100 under en period. Och jag som alltid varit ganska personlig i mitt skrivande fick lov att gå tillbaka och objektivt granska vad jag skrivit. Var bloggen egentligen endast för mina närmaste och vilken bild ville jag förmedla av mig själv? Jag har haft lite svårt att förhålla mig till detta och jag har fortfarande inte svaret. Sen den tredje, faktiskt också mycket trevliga, anledningen är att jag nu får mitt skrivbehov tillfredsställt på jobbet. Jag älskar att skriva och jag får ha det som mitt jobb. Vilken lyx!

Nu har jag gett en liten förklaring till torkan och ambivalensen och, som sagt, jag vet fortfrande inte hur jag ska förhålla mig till bloggen. Dessutom skulle det kännas konstigt att byta syfte med bloggen och till exempel göra den politisk. Det är så många andra som gör det bättre än mig.

Detta om detta - troligen kommer jag åter snart, men jag vet inte riktigt när och hur. Tack för att ni tittar in då och då!

Lunchinlägg

Idag har jag huvudvärk! Det känns som om ögongloberna pressas ut ur sina hålor. Det var samma sak igår, fast idag är det värre. Jag har försökt att analysera varför denna extrema huvudvärk kommer nu... Beror det på att jag druckit för lite vatten? Eller för att Fredrik och barnen är i stugan medan jag jobbar, den här veckan, och att jag känner mig stympad när jag inte har barnen nära? Kanske kan huvudvärken bero på att det i flera dagar småmullrat av åska i luften? Det jag dock kommer fram till är att jag på fredag ska prata inför nämndsordförandegruppen på en konferens och att jag är väldigt spänd inför det. I mitt tidigare liv höll jag kurser och skolinformationer; att stå inför en grupp och prata var bara roligt, men nu har jag lagt av mig. Jag vet inte om jag kan längre. Det känns som första gången igen coh jag tvivlar starkt på min förmåga. För att kunna släppa den här värsta anspänningen så tänker jag förbereda mig väl med stolpar och frågeställningar ifall jag tappar konceptet, då är det skönt att bolla ut en fråga medan man letar i huvudet efter tråden. Det blir nog bra, hoppas jag... Bara huvudvärken släpper.

Hej, minns ni mig?

Minns ni mig? Det var jag som tidigare, med regelbundenhet, skrev inlägg i min blogg. Nu har jag jobbat i en månad lite drygt och hinner inte skriva som förr. Dessutom får jag min skrivarlust tillfredsställd på jobbet. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb. Den första smekmånadskänslan har dock gått över och jag ser mina dagar lite mer realistiskt. Jag inser att jag skulle kunna göra hur mycket som helst. Jag tränar mig dagligen på att bestämma att ambitionsnivån inte kan ligga på perfektion; bra räcker långt. Jag inser också att feedbacken nog är att om ingen säger det motsatta så är det bra. Visst får jag lite cred här och där, men då jag fortfarande är osäker på vissa saker så känns det ibland lite läskigt att köra på utan exakt instruktion. Ja ja, det ger sig nog.

Jag har fotat en massa på senaste tiden. Riktigt fina försommar-bilder, som jag ska lägga in så ni får se vid tillfälle. Ibland kan jag komma på mig själv att känna att jag sviker min lilla trogna läsarskara när jag inte hinner skriva, men jag är övertygad om att ni förstår anledningen till min torka. Stor kram till er alla!!!

Bry er om varandra!!!

Här kommer länken till nätupplagan. Jag måste ju glatt berätta att jag fått "cred" för min insats. Både här på bloggen, via mail och kollegor som sagt snälla saker. Nästan alla har reagerat med en rädsla för att vara den som blir passerad vid behov av hjälp eller att gamla föräldrar ska bli liggande utan någon utomståendes insats. Och jag håller med. Låt oss lära av detta skräckexempel; bry er om varandra! En främling kan vara en vän du inte lärt känna ännu.

Insändare i Dagbladet

Min kollega Ingela (v) tyckte att vi skulle skicka in min nedanstående bloggtext till tidiningarna. Bra idé, tyckte jag. Idag har jag och Ingela 1/3 sida i Dagbladets papperstidning med min text. Känns extra bra då jag tycker att budskapet är så viktigt.

Samhällsklimatet hårdnar

Idag när jag och mina kollegor skulle gå ner på stan och äta lunch passerade vi Navet. Navet är busshållplatsen mitt i stan här i Sundsvall där alla bussar utgår ifrån. Vi gick förbi tvåans buss mot Bredsand och i busskuren på bänken låg en gammal farbror. Han hade ett blodigt papper virat om handen och såg lite medtagen ut. Jag gick fram och frågade hur det var med honom. Han berättade att han ramlat vid trottoarkanten och slagit handen. Han hade fått pappret av en kvinna som hämtat det inne hos personalen. Det visade sig att han slagit sig rätt ordentligt och att han hade blivit yr och ramlat varje gång han försökt resa sig. Jag frågade om jag skulle ringa en ambulans och det ville han gärna. Jag sa till honom att jag skulle stanna tills ambulansen kom.Vi pratade lite; den gamle mannen och jag. Han hade ingen bekant jag kunde ringa, hans fru hade gått bort och hans barn bodde inte längre i Sundsvall. Han bodde i HSB Nacksta. Då jag frågade hur länge han legat där på bänken, berättade han att han legat där i en och en halv timme! I en och en halv timme! På den stora busshållplatsen mitt i Sundsvall där det passerar MASSOR av folk hela tiden. Både till och från bussar, men också, då i lunchtid, till och från arbetsplatser runt omkring och INGEN hade gått fram och frågat hur det var med honom! Jag blev chockad och väldigt ledsen. Han tog det med ro och sa att folk kanske trodde att han var full och inte vågade komma fram. Men jösses, en man på närmare 80 år som ligger och blöder, proper och redig är inte så värst skräckinjagande. Varken passerande människor eller busschaffisarna hade brytt sig om att en äldre herre ligger och blöder. Vart är samhället på väg??? Efter cirka 15 minuter kom ambulansen och tog hand om honom och jag gick och åt min lunch. Jag kände mig så ledsen och tilltufsad. Besviken på hur vi behandlar varandra och samtidigt glad över att jag haft närvaro nog att gå fram och fråga. Och egentligen skulle det väl inte haft någon betydelse om han hade varit full....

Generatorn är paj

The never ending story om våra bilar, verkar har gått in i ytterligare en dimension. Igår morse var Lilla Blå stendöd! Troligen är det generatorn som lagt av. 400 spänn + arbetstid. Det börjar kännas löjligt det här...

Ändring på torpet

JAG vill vara överst på min blogg...! :)

Blondinbella

Blondinbella! Efter att ha lagt ut det stora fotot på mig själv, ser mig blogg ut som Blondinbellas...! Hon har Sveriges för närvarande mest lästa blogg. Hon är 17 år och tjänar brutala pengar och får en massa reklamgrejer för att blogga. Okej då, det skiljer 20 år på tjejerna med drinkarna. Hon skriver om fester, mode och kompisar. Jag skriver om mina barn, min mat och mitt stökiga hem. Hon är MUF och jag var SSU. Hon har ett ego större än Jupiter. Mitt ego är mer som Pluto. Det måste vara därför hennes blogg har typ 40000 träffar om dagen, medan min blogg toppar på 10-15. Å andra sidan är mina läsare mina vänner som jag känner, medan hennes läsare lika ofta skäller på henne som de skriver snälla saker. Min blogg är definitivt inte som Blondinbellas. Tack och lov!

Hälsprickor

Jag har hälsprickor. Det gör ont. När jag kliver upp på morgonen trippar jag omkring som en ballerina på framdelen av foten. Varje gång hälen sätts ner gör det ONT. Det liksom svider och drar i sprickan som om den VILL gå upp till ett sår. Det är jobbigt att trippa omkring på tå; det är egentligen bara därför jag inte blivit en prima ballerina... Därför sätter jag ner hela foten med ett bestämt tryck efter ett tag. Strumpan får lite blodfläckar och det gör skitont i tre sekunder. Sen går jag runt som vanligt resten av dagen.

Luften gick ur oss

För cirka två timmar sedan åkte Mette, Emil och Olliver tillbaka till Stockholm. Jag kom igång ganska bra med att få ur luften ur extramadrasserna, men sen gick luften ur mig. Linus och Maja sitter framför tv:n och har inte lust att göra någonting de heller. Sammanfattningsvis så hänger alltså barnen framför tv:n, jag framför datorn och madrasserna på balkongen.

Fem timmar

Nu har jag gjort min medborgerliga statistikplikt. Det tog drygt fem timmar och lika många kaffekoppar. Jag kan nu sammanfatta mitt liv som lite för mycket reklamkanalstittande på tv (ja, Greys anatomy går ju på femman!), det enda jag egentligen lägger pengar på är hudvård (inte så konstigt med psoriasis och känslig hy i fejset), mitt sparande är nästan obefintligt, liksom min inkomst och radiolyssnande...

Lunch

Det blev nog lite bättre än alternativet...

10 kg

Var och handlade nyss. En påse innehållandes två kilo morötter, fem kilo potatis och tre liter mjölk. Det var tungt att bära upp den till tredje våningen. Då slog det mig; detta är mindre antal kilo än min övervikt! Efter att jag stoppat in matvarorna i kylen måste min kropp och mina knän fortsätta bära runt på det tunga osunda som är min övervikt. Detta om något borde ju kunna få mig motiverad...!?

Sifoundersökning

Jag har fått en undersökning från Sifo, Sverige Nu 2008. Det är en massiv tidning med en massa rutor som ska kryssas i. "Bäst jag får det gjort lite snabbt innan jag kliver in i duschen", tänkte jag... Jag har nu suttit i över en timme och kommit till sidan 13 av 44. Jag kan konstatera att jag spenderar väldigt lite pengar på hårvård... Och att det är väldigt många tidningar jag inte har läst... Och att jag har ganska många timmars kryssande framför mig.

Bassning

Jag har nyss lärt mig att en makrill är en stor grön- och svartrandig fisk... När jag gick runt och släckte, tittade jag ner på Lill-sillen(!) som står brevid Stor-valen; jössen vilken liten bil det är!

Mini-makrill

Det visade sig att idioten, som sålde bilen, Volvon alltså, till oss, inte ens hade betalt skatten på den. Inte nog med att han lurat oss att köpa en skitbil; han hade varken betalt första räkningen på skatten eller påminnelsen. Vi har därmed fått körförbud på bilen. Vi har nu valt att göra så här; vi ska köpa en ny motor till Volvon, men tills vi hittar en bra motor har vi nu införskaffat Blockets billigaste lilla bil för att kunna köra barn och matkassar i. Det är en tillfällig lösning, men konsekvenserna är goda på många sätt...

Jag har inte mött mini-makrillen ännu, men det är den som syns på bilden. Jag tror nog att vi kommer att kunna bli kompisar också, mini-makrillen och jag. Det är en Ford Fiesta och den är Blå.

Lurad

Det gäller bilen. Idioten som sålde den till oss visste om att det var stora fel på den och sa inget. Åtgärdade bara felen tillfälligt inför försäljningen. Nu ett par veckor senare är bilen i skit-skick! Jag är så jävulskt arg. Och det finns inget vi kan göra. Köper man en begagnad bil privat så gör man det i befintligt skick. Det är upp till köparen att hitta felen. Och det var inga synliga märkbara fel på den då. Jag hatar att bli lurad och inte kunna göra något åt det!

Teknikens under

Nedanstånde inlägg postades 20.20 den 20 februari 2008. Men som sagt så hade texten legat och väntat ett tag...