Syskonkärlek

Idag är det sista dagen på dagis för barnen. För Maja inför sommarlovsledinghet. För Linus är det sista dagen för alltid på dagis. Till hösten väntar förskoleklass för honom, och Fritids.

Imorse när jag väckte honom så och frågade hur det kändes att det var sista dagen på dagis så svarade han gladjestrålande: "Bra!" Sen när jag väckte Maja med samma fråga så tittade hon ledset på mig och svarade: "Tråkigt! Linus ska inte gå på dagis mer."

Ikväll åker jag, barnen och svärmor till stugan. Längtar bort från den här röran här hemma! Fredrik ska döma Lilla VM i Matfors hela helgen. 27 matcher på tre dagar!

Jag är med tvättmaskin!

Igår kom min nya fina tvättmaskin!
Nu går första tvätten.
Jag tror att vi kommer bli bästa vänner :)

... och vi firade midsommar!

En sån där superduperultrajättemysigt fantastisk midsommar!

Vi var i stugan; Fredriks morfar Gösta och hans "flickvän" Lisbeth, Fredriks mamma Kerstin och hans lillebror Johan och storebror Christian med dotter Zandra och kompis Reyanna och så vi fyra förstås. Vi kom upp i bra tid allesammans på midsommarafton och kunde åka iväg till det allmänna firandet vid Munkbysjöns Camping, efter att jag gjort kransar till mig, Maja och Linus. Det var så himla bra ordnat på campingen! Femkamp, tipsslinga för både barn och vuxna, dans kring stången, fiskdamm till barnen, fika, priser till alla barn och fina priser till de vuxna. Vår familj tog nog full pott; Fredrik vann första pris i femkampen och barnen fick priser för både tipsslingan och femkampen. Sen åt vi sill och "pärer", spelade kubb, pratade, sköt med farbror Johans luftgevär och hade det trevligt. Jag blev visserligen stående i köket i två timmar inför middagens grillning, men det var det värt när alla berömde mina goda anrättningar :). Sen gick jag och barnen till badstranden där "the locals" festade hårt och svårt. Kvällen slutade med att jag, barnen, Zandra och Reyanna grillade maschmallows med några riktigt trevliga fyllskallar i övre tonåren. Jag och barnen gick och lade oss i hyfsad tid medan Bröderna Strese satt och pratade hela natten.

Sedan flöt helgen på i samma mysiga tempo och stämning. Inget bråk eller tjafs. Jag påtade lite i rabatterna och vattnade lite och småpysslade. Försökte vila så mycket jag kunde och kände att jag gärna stannat kvar när det var dags att åka hem på söndagen. Troligen åker vi upp till helgen igen.

"Jag tänker inte fira midsommar!"

...sa Linus nyss.
Trött och sur som jag var/är svarade jag:
"Bra, inte jag heller!"
Inte särskilt rationellt eller pedagogiskt, men det enda ärliga jag kunde komma på just då. Nu sitter han på en stol nedanför sin säng och surtjurar och jag sitter vid datorn och gör detsamma. I övermorgon får vi facit; firade vi midsommar eller...?

Finnes; tjejkvinna på 37 jordsnurr...

Idag har jag fyllt 37 år!
Imorse när jag vaknade trodde jag nog att dagen skulle bli en riktig skitdag. Jag gillar att fira min egen födelsedag, liksom övriga familjemedlemmars. Jag tycker mycket om att laga mat till ett helt kompani och sedan suga åt mig berömmet som, oftast, kommer efteråt. Jag tycker också om när det kommer en massa folk hit och trivs hemma hos mig. I år är mycket annorlunda. Jag har inte ens orkat tänka tanken på födelsedag än mindre känna glädje i att fira den. Sen har vi ju det här med bristen på pengar. Vi hade inte kunnat bjuda den närmsta släkten på kaffe och tårta idag. Det ekar tomt på konton och i plånböcker. Så här dagarna innan barnbidraget är det oftast så här, men det är extra trist att ha sin födelsedag just då.

Jag hade alltså, i stort sett, bestämt att dagen skulle bli katastroftrist och gick och lade mig efter att jag lämnat barnen på dagis. Fredrik hade vi kört till tåget. Han skulle på anställningsintervju i Stockholm. Ingen sång och frukost på sängen, bara en stressig morgon och sen, iofs, lite sång av Fredrik och Maja i bilen till tåget. Linus satt och halvsov och hade absolut ingen lust att sjunga.

Nu står jag med facit i hand över hur den här dagen blev:

• Vi fick vår sovrumsmöbel såld (pengar)
• Pappa ringde och grattade (förberedde en kommande överraskning)
• Överraskningen kom per mail; pengar till en ny tvättmaskin från mamma, pappa och lillebror Pelle. (Stor glädje!)
• Sussie, Fredriks moster,ringde och bjöd mig på lunch. Jag tänkte tacka nej, men bestämde mig för ja. Vi åt Thai-buffé (mums), gick in på Amuletten och jag fick en Bergskristall och sedan åkte vi till Juniskär och åt glass. Vill man ge sig själv en fin present så ska man åka ut till Juniskär en försommardag. Så vackert! Stället känns som Stockholms Skärgård. Helt fantstiskt!
• Hämtade glada barn från dagis åkte och handlade jordgubbar, glass och kakor till kvällsmys.
• Träffade Ulrica och Magnus Thorsell på affären och bestämde att vi skulle äta pizza tillsammans.
• Pelle ringde från bilen, i Mora, och grattade
• Åt pizza ute på lekplatsen. Magnus lekte med barnen och jag och Ulrica kunde prata ostört en liten stund.
• Moster Siv ringde och grattade. (Varför pratar vi sällan, när det är så trevligt?)
• Hämtade Fredrik vid tåget. Han var uppåt då intervjun troligen gick så som han hoppats. (Håller tummar och tår så de vitnar!)
• Familjen åt mysfika och sedan gjorde Fredrik iordning barnen och jag läste saga. (Inga konflikter utan bara bra flyt.)
• Öppnade ett så himla mysigt mail från min vän Camilla, ett sånt där mail som värmer lite extra och som får en tår att dyka upp i ögat.
• Och sen kom det också ett sms från Pernilla, min kära vän, som jag liksom inte lyckas sammanstråla med fast vi båda så gärna vill. Hon grattade mig redan förra veckan för säkerhets skull.

Nu sitter jag och mår bra! Jag ska försöka minnas just den här känslan när ångesten seglar över mig imorgon eller en annan dag. Jag har förmågan att må bra! Jag måste bara kämpa lite extra för att komma dit nu. Och tänk vilken tur jag har som har människor omkring mig som tänker på mig och kommer ihåg mig!!! Fast jag inte kan bjuda på stort kalas.

Kram och godnatt!

Ställt klockan

Blev lite irriterad jag konstaterade att tiden, för mina tidigare postade inlägg, inte stämde. Jag har hittills skrivit innan jag går och lägger mig. Nu har jag ändrat inställningen och jag hoppas att det ska funka.

Ett hem tar långsamt form

Vårt hem är ostädat, mycket ostädat. Ostädat är väl egentligen en underdrift. Ostädat är ju nästan lite för bra för att beskriva det tillstånd vi lever i när vi kliver innanför vår dörr. Jag vill inte ha det så här, men besitter inte förmågan att vända skutan på rätt köl igen. Ibland röjer vi lite, men utan att ta något helhetsgrepp. Ett projekt vi har haft igång sedan februari är att barnen ska få varsitt rum. De har slutat tjata för de märker att det inte är någon idé. Vi flyttade in för två år sedan, men har fortfarande kartonger som står ouppackade. Okej, nu är jag nog lite väl pessimistisk... Det händer ju ända lite saker då och då. Vi började ju att renovera delar av lägenheten när vi flyttade in. De senaste månaderna har vi dessutom gjort klar hallen, som blev helt fantastisk. Just nu väldigt stökig, men fantastisk. Och idag fick vi dessutom upp Linus nya loftsäng i det rum som snart blir hans. Det är det att vi samlar på saker som inte har någon egen plats, vilket gör att de läggs där det finns ett fritt utrymme, vilket i sin tur leder till att det ligger saker överallt. Inte roligt.

Idag fotograferade jag röran i mitt hem! För att sedan, förhoppningsvis med tillfredsställelse, kunna jämföra "före" med "efter". Min plan är nämligen att återerövra mitt hem. Mitt mål, gällande städandet, är att innan jul ha EN dag när mitt hem ser ut som om det ska fotograferas inför försäljning; alltså: allt ska vara i tiptop-skick under några timmar. Jag undrar om det är möjligt...?

Lite struktur är väl bra...

Under de senaste två månaderna ha jag haft förmånen att arbetsträna på Selångers Församling. Jag har fått vara en del av verksamheten i Granlo Kyrka. Där har jag fått jobba med församlingsassistenten, Carolina, och värdinnan, Anita. Mina arbetsuppgifter har varit minst sagt varierande; jag har fixat mycket fika, spelat lärjunge i påskvandingarna, handarbetat med daglediga, pratat med föräldrar och barn på öppet kyrkis, målat krukor med förskoleklassen, gjort ett hembesök, bakat, dukat, brett mackor, garnerat tårtor, varit med om biskopsvisitation, varit med på sångstunder, haft trevliga stunder i kyrkorummet och säkert en del annat jag just nu inte kommer på. Nu har jag varit på vaktmästeriet i några veckor.

På vaktmästeriet är arbetsuppgifterna lite annorlunda. I kyrkan är mötet mellan människor det centrala. Nu möter jag mina arbetskamrater en stund på morgonen och sen till fikat. Ibland går vi brevid varandra i de uppgifter vi utför, men ofta går jag själv och gör det jag är satt att göra. En av de främsta uppgifterena vaktmästeriet har är att ta hand om kyrkogården. Jag har fått kratta gångar och gravar och jag har fått rensa ogräs. Låter väl lite halvtrist, men är fantastiskt för en halvtrasig själ som min! Att arbeta utifrån devisen att det är resultatet som räknas och inte hastigheten. Att känna tillfredsställelsen över att gjort en grav fin och dessutom veta att jag kommer att få göra det här gång på gång på gång. Att kratta en gång och se att den är fri från kvistar och gruset är luckert och fint för nästa person som ska gå där. Att veta att många människor, som besöker sina anhöriga som ligger på kyrkogården, tycker att det är en vacker plats att besöka och jag är en del av det. Det är helt fantastiskt!

Men det var ju också jätteroligt att vara i Granlo Kyrka och det är ju jätteroligt att få vara med på aktiviteter som händer på andra ställen i församling där jag kan ha en uppgift att fylla och det är ju jätteroligt att träffa en massa trevliga människor och det är ju jätteroligt...
Och sen känner jag hur jorden liksom inte längre känns helt stabil under fötterna längre...
Jag har försökt att vara med på flera ställen samtidigt och det har väl varken blivit hackat eller malet...
Dessutom har jag då glömt att vila...

Idag besökte mina damer från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, Gith och Britt, mig på arbetet. Jag berättade för dem hur bra jag trivdes, men att jag blir så våldsamt trött. Vi beslutade att jag nu enbart ska vara på vaktmästeriet, och det, tre dagar i veckan och utifrån det gå upp i arbetstid när jag orkar lite mer. Jag ska sluta försöka hinna med att göra en massa andra saker som jag egentligen inte behöver lägga in i min arbetsträning och dessutom ska jag skriva upp vilka tider jag är på jobbet. Troligen har jag gått upp i tid i för snabb takt utan att själv märka det.

Det känns ju lite konstigt att behöva ha någon som säger till en hur jag ska göra och att jag är lite fel ute, men det är ju också bra att någon puttar upp en på banan igen när man är på väg ut i diket. Så nu ska jag ta alla kloka ord och försöka samla ihop mig så pass så jag får lite stabilitet under fötterna igen.

Btw; Fredrik fick inte jobbet i Stockholm. (Du är duktig du, vännen, som orkade ta dig samman så otroligt bra och fortsatte ringa! Puss!)

Vilket strul! Men kul!

Idag skulle jag arbetsträna på dagkollo, för föräldrar och barn, som Granloholms kyrka och öppna förskolan ordnar. Då dagis hade planeringsdag så skulle barnen få följa med mig. Fredrik skulle på anställningsintervju i Stockholm och jag och barnen skulle köra honom till tåget, sen skulle vi hem och äta frukost och sedan ta den chartrade bussen ut till Bänkåsviken.

Ja, just det...
Fredrik kom på tåget och vi fick frukost. Vi var ute i mycket god tid och blev mycket förvånade när bussen åkte genom rondellen 200 meter bort från den busshållplats vi stod på. Vi hade alltså ställt oss på fel ställe. Ett missförstånd; brist i kommunikation där alla inblandade tror att alla har förstått samma sak. Summan av kardemumman blev att vi jagade bussen till Granloholm ifrån Granlo, missade den där också, bestämde oss för att åka bil hela vägen ut, misslyckades med att tanka (fick inte in röret i hålet på rätt sätt...), trots lite soppa i tanken så påbörjade vi färden, bilen börjar låta verkligen konstigt på Timmervägen, jag bestämmer att inte åka ända ut till Bänkåsviken med trasig bil och slutligen tar jag och barnen ett gemensamt beslut att titta på leksaker på Barnens hus. Så istället för en dag vid havet med sol och bad så fick vi en dag i Birsta med all tid i världen att titta på leksaker, äta lunch och slutligen leka "mamma, pappa, barn" i de olika miljöerna på IKEA. Det blev inte så som det var tänkt, men det blev en toppendag ändå!

Pussar och kramar till Linus och Maja! Mamma älskar er!

Arbetshelg

Varje år åker vi upp till stugan en första gång. Så även detta år. Och varje år upptäcker vi att det är så mycket att göra på tomten. Stugan är Fredriks morfars och vi kan disponera den lite som vår egen. Med detta följer både fördelar och nackdelar. Vi får vara där och ha tillgång till allt mys och förväntas därmed också utföra en del arbete. Ju äldre Fredriks morfar blir desto mer arbete blir det för oss att utföra. Så denna helg har vi klippt den enorma gräsmattan, rensat jordgubbslandet, gjort fint i två rabatter och dessutom anlagt ett eget grönsaksland. Det bästa när inget är gjort på lång tid är ju att det blir superfint när det väl görs. Ikväll går jag och lägger mig med en hettande solbränd rygg och lite lagom skön träningsvärk i rygg och lår.

Den centrala återhämtningen

Nalle, i Nalles stora blå hus, har sin doktor Pratgris som kommer och undersöker vännerna i det stora blå huset. Jag har min Doktor Prat-Tant! Doktor Prat-Tant uttalas med värme och respekt. Egentligen är hon varken doktor eller tant, men hon är den superkvinna som reder ut mina förvirrade tankar och trötta mentala tillstånd. Idag har vi haft en dejt.

Efter cirka två månaders arbetstränande känns det som om jag håller på att falla in i gamla destruktiva mönster. Jag trivs med mina uppgifter och arbetkamrater. Jag gillar att finnas i ett sammanhang där jag utför något och där jag får positiv respons på det jag gjort. Men jag gillar inte den bedövande trötthet och nedstämdhet som kommer efteråt.

I snart två år har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. Jag anser mig vara en varm förespråkare för när "systemet" fungerar. Jag har fått all tänkbar vård och stöd under den här resan. All kontakt med läkare, försäkringskassa, kuratorer och stödgrupp har gått friktionsfritt och har gynnat mitt tillfrisknande. Det jag dock är mest tacksam för är mötet med min fantastiska kurator, Birgitta, alias Doktor Prat-Tant. Hon har gett mig tips, trix, verktyg och råd för att få vardagen att fungera. Jag har fått insyn och klarhet i de faktorer som gjort mig sjuk och därefter möjlighet att sakta, men säkert, tränat mig att bemöta det som är jobbigt och hantera det som ligger i strukturer jag inte kan påverka.

Som idag; efter att jag svamlat förvirrat i en kvart, sammanfattar hon det jag sagt i några korta och konkreta meningar och sedan konstaterar hon att jag helt glömt bort att: "Efter arbete måste återhämtning komma!" Det är inte första gången jag hör detta. Hela förra våren tränade jag mig på att vila aktivt efter minsta lilla ansträngning. Hur kan det då komma sig att jag inte längre minns detta centrala när jag kommer ut i arbetslivet? Kanske för att jag så gärna vill visa att jag är en duktig tjej...? Eller kanske för att jag glömde att jag inte är en superkvinna med superkrafter längre...? Eller var det kanske så att jag just nu tycker att det är vilsamt att arbeta...? Eller är jag helt enkelt en slarver som inte gör som jag fått rådet, av en superklok en, att göra...? Inte vet jag, men från och med imorgon ska jag följa ett schema som ger rutiner även de dagar jag inte arbetstränar och dessutom ska jag ägna mig åt EGO; Egen God Omvårdnad.

Varför då "Doktor Prat-Tant"? Varför inte; barnen förstår ju exakt vad det är jag gör där (pratar) och att det handlar om att mamma ska bli frisk (doktor) och hon är ju en kvinna (tant). Och dessutom gillar vi Nalles Stora Blå Hus.

Var ska man börja?

Varför har jag så svårt att bestämma mig?
I juni 2005 bestämde jag mig för att börja blogga. Jag hade skrivit en lista över ämnen som jag ville skriva om. Jag hade bestämt mig för vilken ton jag ville använda och hur personlig jag skulle vara. Problemet kom när jag skulle skriva det första inlägget. Var det verkligen den bästa dagen/ämnet/känsloläget för att börja skrivandet? Kanske hände det något annat, mer intressant, imorgon att ta avstamp i...

När jag nu ser tillbaka på de två gågna åren så önskar jag att jag börjat redan då, i juni 2005. Jag tror att den resa jag varit med om hade gjort sig bra i blogg-form. Men det är ju ingen idé att gräma sig över mjölk jag aldrig spillde eller att jag varken hade fåglar i handen eller i skogen under lång tid. Jag försöker nu göra avstampet; lite senare än jag tänkte.

Jag har nu valt vilken mall jag ska använda, jag har valt typsnitt och teckenfärg, jag har valt vilken adress och introtext som ska vara det första intrycket, vilken blogg-mall jag vill ha och dessutom har jag presterat två och ett halvt stycke text. Det har tagit över en timme och jag är helt slut! Val och beslut är verkligen inte min starka sida. När jag har postat det här inlägget så kan jag ju egentligen fylla det här utrymmet med vad som helst. Det enda som begränsar mig är min egen prestationsångest och rädsla för att inte vara så bra som jag själv och andra förväntar sig. Jag vet att det är dags att försöka sluta bry mig om vad andra tycker och istället fundera över vad jag vill. Jösses, vad svårt! Men egentligen inte omöjligt; eller hur??!

Nu postar jag!