Samtalet kom

Jag väntade och väntade på mitt samtal. Mette, min kära kusin, liknade det med när man som yngre väntade samtalet från "honom". Det kändes som om visarna på klockan knappt rörde sig. Eftersom jag satt och stirrade på telefonen så fick jag inget annat gjort. Vid upprepade tillfällen kollade jag så att telefonen verkligen fungerade; det gjorde den. Så ringde den då äntligen! Pulsen gick upp. Det stod "anonym" på displayen. Darrig svarade jag. Det var mamma! Som ringde från jobbet. "Vi får prata sen. Jag väntar samtal." Men någon annan ringde inte. Till slut var jag tvungen att hämta barnen på dagis och fritids. Just som jag kom ut från dagis med Maja i släptåg så ringde det äntligen, på mobilen. Jag fick svar på mina frågor och fick meddela att jag är mycket intresserad av tjänsten. Jag var fruktansvärt nervös när jag pratade, förstås. Jag hoppas att det inte märktes för mycket. Nu vet i alla fall vederbörande att jag vill ha tjänsten och jag vet att det var färre än 50 som sökte och att tjänsten inte är informellt tillsatt. Jag hoppas att intrycket av mig blev positivt. Åh, vad jag vill ha det här jobbet!