Alla försvann. :)
Jag sitter med slutförda uppgifter och ingen kan ge mig något nytt... Jaja. de kommer nog snart tillbaka.
Imorse när jag skulle väcka Linus så tog jag i hans hand. Den kändes lite valkig och inte alls så där småbarnsmjuk. Det överraskade mig. Han har blivit så stor. Dessutom så har han, både idag och igår, nästan knuffat iväg mig när vi sagt hejdå på skolan. Det är en jätteskillnad eftersom han aldrig vill att jag ska gå annars. Samma sak var det när jag lämnade honom och Maja hos farmor igår. "Du kan gå nu." sa han och så gick jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej hej!
Jag känner igen mig lite. Ingen som kastar sig om halsen när jag hämtar i skolan.En väldigt snabb kram kan jag få när jag lämnar i skolan men ofta är det bara ett snabbt konstaterande när jag kommer och hämtar, att " Jaha nu är mamma här" men det är ju det här som är meningen. De ska bli stora och få vara självständiga ibland. Bara det känns bra för dem och det är deras val att inte hänga sig fast vid sin mamma. Sen vet vi ju att de ändå ibland blir "små" igen och vill sitta i famnen och bara mysa :-).
Kram på dig fina kusin!
Mette
Fast skilladen kom över en natt. I måndags så fick jag inte gå och vi räknade till fem och släppte samtidigt för att jag skulle kunna komma iväg och så igår så stålsatte jag mig för ett jobbigt förväl... Jo, tjena, "du kan gå nu". Jag är så rädd att någon i klassen har sagt något som gör att förändringen tvingades fram, men troligen så var det bara dags nu. Kanske jobbigast för mamma... :)
Kram vännen! Jag saknar dig!
Jag har en god vän som är mamma till fyra barn. Hon säger ofta konstiga saker men en gång sa hon något mycket klokt, så klokt så att jag la det på minnet: " den enda anledning till att man fostrar ungar är ju att de ska flytta hemifrån och klara sig"
Det är nog bra att navelsträngen blir längre och längre. Tänk dig motsatsen. ;)
Hej Kennet!
Rent rationellt vet jag att du och din mamma-kompis har rätt, men det känns ändå knepigt rent känslomässigt. Å andra sidan har jag klagat lite/mycket på att han aldrig vill göra något utan mig. Så det här är definitivt ett steg i rätt riktning.
Kram på dig!
Johanna
Skicka en kommentar