Jag är matadoren i Ferdinand

Idag är ännu en tung dag...

Efter två dagar hemma så var barnen massivt trötta imorse. Båda grät sig igenom frukost; båda för att de tyckte att den andre var så äcklig. Maja tyckte Linus var äcklig för en sak han sa igår. Linus tyckte att Maja var äcklig för att hon kliade sig och morgonrocken gled upp. Visst nämnde jag att de var trötta?! Väl på skolan fick jag ännu en gång ta en diskussion med Linus om att han måste gå i skolan. Han tycker att det är tråkigt att gå i skolan och han vill inte gå dit. Den känslan tar sig olika uttryck och imorse så fick jag sitta med min lilla, förtvivlat gråtande, Linus i en halvtimme efter att det ringt in, bara för att övertyga honom att det är på skolan han ska vara. Maja satt brevid och hon har gjort det många gånger medan jag tröstat och övertygat Linus om att han ska gå i skolan. Jag är så rädd att hon, inför sin skolstart i höst, kommer ha med sig Linus alla känslouttryck. Han är storebror och förebild för sin lillasyster. Måtte hon tycka att skolan är mer okej än vad Linus tycker.

För en knapp vecka sedan gick Fredriks morfar bort. Han var en gammal farbror. Då han bröt lårbenshalsen och fick blödande magsår inom loppet av en vecka så orkade kroppen inte med mer. Gösta hade genom livet gjort sig osams med många och han vrålade och gick på om saker och ting. Flera personer var lite rädd för honom och hans svarta blick. När jag lärde känna Gösta 1999 var han redan en gammal farbror och kanske inte så skräckinjagande som han varit tidigare i livet. Visst bråkade han och domderade med mig också, men jag kände alltid att det fanns en viss sorts respekt. Jag lät honom inte heller stå oemotsagd utan gav nog svar på tal om jag tyckte han behövde det. Det är Gösta som äger stugan vi alltid varit i på sommaren. Fredrik har varit där hela sitt liv och barnen har också alltid varit där på somrarna. Nu vet vi inte hur det blir med stugan. Barnens farmor vill behålla stugan, men hennes syskon vill sälja. Troligen kommer det vara många turer till om den bodelningen innan det är klart. Maja sa imorse:
"Mamma, jag vill att vi ska ha stugan kvar."
"Det vill jag också, men jag vet inte om vi kommer att ha råd med det." svarade jag.
Maja kom då på lösningen:
"Kan vi inte bara sätta upp en lapp på stugan där det står att den inte är till salu och så kan vi bo där."
Tänk om det vore så enkelt...

Jag har skickat iväg några jobbansökningar. Jag önskar så innerligt att jag ska få ett jobb. Varje gång jag skickar iväg en ansökan så känns det som om jag är helt naken. Jag väntar på svar och för varje dag som går så känns det som om jag får lite tunnare hud. Hade de velat haft mig så hade de hört av sig nu. Skulle jag bara få komma dit så skulle de få se att jag är bra. Känner mig så fullständigt utelämnad.

Så nu går jag här idag och känner mig som matadoren i tjuren Ferdinand. Min publik är fröknarna på skolan som granskar hur jag hanterar min ledsna lilla kille, mina barn som så gärna vill ha stugan kvar, men där det inte finns några svar att ge förrän bodelningen är klar och så alla de arbetsgivare som sitter med mina ansökningar som för dem inte har något egentligt värde, men som för mig handlar om framtid och sysselsättning.

Och det enda jag vill är att kunna visa hur tapper jag är! Tror jag...