Balkongen

Innan jag hämtade barnen fixade jag till balkongen. Nu hoppas jag bara att Silvereken tar sig. Nu är den lite slokig efter fem dagar på balkongen utan vatten.

Winnerbäck

När jag läste C-kursen i Statsvetenskap hösten 2004 gick Samuel samma kurs. Samuel citerade Lars Winnerbäck i tid och otid, däremellan försökte Samuel ge sken av att vara en cynisk och disillusionerad typ. Det gick sådär. Hur som helst blev jag nyfiken på den där Winnerbäck då och stoppade in hans "Vatten under broarna" i mp3-spelaren. Efter några lyssningar var jag såld! Idag skickade Camilla över LW:s senaste till mig och jag lyssnar och lyssnar och får exakt samma känsla som då för tre år sedan. Jag vill lyssna tills varenda rad finns memorerad i mitt huvud och varenda melodi sitter som berget!

Jag kan själv! 2

I lördags fick jag upp gardiner i sovrummet. Det tog bara drygt två år. Jag borrade själv upp gardinstången! Att stryka och hänga upp gardinerna var nog ingen överraskning att jag skulle klara av, men själva borrandet! Jag hade nog egentligen tänkt att leja bort det till Fredrik. Ännu en gång fick jag dock visa för mig själv och mina barn att "mamma kan"! Det känns bra för självförtroendet. Dessutom blev det så himla fint i sovrumsfönstret!

Och så ploppade det upp ämnen...

Snacka om förlösning!
Bara att skriva inlägget gjorde att massor av "intressanta" skrivvärda ämnen dök upp i mitt huvud. Jag måste dock vänta till imorgon. Min kropp behöver sömn! NU! Kom gärna in och titta imorgon på eftermiddagen; då kan jag lyckats prestera ett och annat...

... och tiden går

Jag inser att jag har varit lite väl dålig på att skriva här på min blogg den senaste veckan... Till er som går in lite då och då för att kolla vad som har hänt; Förlåt!

Ibland har jag ingen lust att skriva och då gör jag inte det. Min ambition är dock att skriva mer än jag gjort den senaste veckan. Från och med imorgon ska jag göra små spaningar för att hitta ämnen att skriva om. Jag skall i alla fall försöka!

"Tankarna rusar" eller "Bolagsverket vill ha mig"

Jag tycker verkligen illa om att inte hitta sömnen fast jag är trött. Nu har jag legat i sängen i drygt två timmar och snurrat runt runt runt och tankarna far med sån fart så jag hinner inte med att avsluta ett resonemang med mig själv innan nästa tar vid. Anledningen, nu i natt, till att jag inte kan sova är att jag fick besked idag om att jag ska få komma och arbetsträna på Bolagsverket.

Torsdagen den 20 september var jag på en jobbintervju på Bolagsverket. Jag sökte för arbetsträning, men självklart hoppas jag att de ska finna mig passande för en riktig anställning sedan. Direkt efter intervjun kände jag mig mycket nedslagen. Trodde nog inte att det gått så bra som jag hoppats, men uppenbarligen så gick det ganska bra i alla fall. På onsdag ska jag dit igen, tillsammans med min dam på Försäkringskassan, för att lägga upp en rehabiliteringsplan. Jag är jätteglad och upprymd för detta...

MEN! Det som nu far runt i mitt huvud är en omedelbar och plågsam separationsångest. Jag vet ju att jag tycker om varje dag på jobbet där jag är nu. Och nu måste jag sluta. Den grupp av människor jag träffat oftare än jag egentligen träffar några andra, förutom mina barn, kommer jag inte träffa mer på det här sättet. Det känns fruktansvärt sorgligt. Därför har min hjärna nu dragit igång ett avsked utan dess like. Jag har gått igenom samtliga som har gjort något positivt för mig under min arbetsträning inom Selånger Församling; Anita, Carolina, Hasse, Fredrik, Johan, Bernt, Jessica, Eva W, Eva N och dessa personer har fått en liten anekdot och ett litet uppskattande ord som tack för att de har främjat mitt tillfrisknande. Jag har dessutom detaljplanerat en "tack-för-den-här-tiden-tillställning". Det som gör att detta blir jobbigt är att jag vet att om jag genomför det som far i mitt huvud just nu så kommer jag att däcka av trötthet, kanske i flera dagar. Därför måste jag i lite piggare och rationellare tillstånd tänka igenom detta en gång till.

Förr tog jag fasta på mina nattliga projekt och försökte verkställa dem och satt kraven sjukt högt för att sedan sitta missnöjd efteråt då jag inte lyckats prestera allt utifrån de nattliga idéerna. Jag har mind-maps över företagsidéer, listor på olika aktiviteter och en massa anteckningar som kändes viktiga mitt i natten och som ibland är riktigt bra, men ibland inte fullt så bra... Jag har dock lärt mig att inte dra igång projekt som bara är genomtänkta på natten. Jag kanske kan ha en _liten_ middag...

Nu när jag skrivit ner lite av det som far i huvudet så kanske det kan stanna här i datorn och inte följa med in i sovrummet... Godnatt!

Nanne-helgen är över

Som jag har väntat! I mars bokade Eva biljetter till Nanne på Hamburger Börs och hela sommaren har jag sett fram emot sista helgen i sepetember. Idag blev det oktober och min Nanne-helg har passerat. Jag känner mig tom, men glad. Jag har, idag, inte något fantastiskt att se fram emot, men jag har fått uppleva något strålande superunderbart! Jag gillade Nanne Grönvall innan jag åkte till Stockholm; nu önskar jag att jag vore sju år och fick tapetsera mitt rum med bilder på min idol. Hon är så bra! Hon bjuder på sig själv och låter publiken både skratta och fälla en tår. Jag önskar att jag förmedlar en tiondel av den energi hon ger när hon uppträder. Sen gör det ju inte saken sämre att hon är trevlig och tar sig tid vid skivsignering och autografskrivande efter showen. Jag har ju hennes senaste skiva signerad från hennes besök i Birsta (perfekt att kunna skicka fram barnen som alibi...*s*). Jag övervägde en lång stund om jag skulle ställa mig i kön för ett photo-opp och VARFÖR skulle jag INTE det? Cilla, min kära Cilla, tog bilden och jag stod och stammade.

Jag är skyldig Eva ett stort tack! TACK! Tack för att du fixade ALLT; biljetter, transit (jag ger Uffe lite cred här också), en välkomnande kram, en bäddad säng, glad stämning, mysiga samtal, trevlig (regnig) promenad, god mat, nybakt frukostbröd och en hel helg värd att minnas med värme. Tack för att du finns!

Idag lyssnar jag på Nanne Grönvall.